HISTORISK BAKGRUND TILL UPPLOPPET I BJURTJÄRN 1810

Sverige 1808-1810

Gustav IV Adolf var kung och Sverige låg i krig med såväl Frankrike som Danmark och   Ryssland.

I kriget mot Frankrike och Napoleon förlorades flera slag i Tyskland och i kriget mot Danmark stod södra hären under general Tott i Skåne och väntade på dansk invasion. Det pågick också krigshandlingar vid gränsen mot Norge.

Ryssarna intog under 1808 hela södra Finland och Åland, liksom även Gotland. Under den mycket hårda vintern 1809 var ryssarna till och med på väg att ta Norrland, bl.a. intogs Umeå.

På grund av att landet förde krig på så många fronter hade en ny lag antagits som i stort sett innebar allmän värnplikt. Så kallade lantvärn, till största delen bestående av unga, otränade pojkar, sattes upp. En ny ”krigsgäld” (skatt) togs ut av svenska folket för att kunna utrusta dessa lantvärn som trots detta var mycket illa rustade när de drog ut i fält.

Under kriget mot ryssarna var huvuddelen av de svenska trupperna så dåligt rustade att fler dog av köld och undernäring än av krigshandlingar. Detta krig mot Ryssland är besjunget av Runeberg i Fänrik Ståls sägner.

 

Missnöjda officerare

Gardesofficerarna och adelsmännen var mycket missnöjda med kung Gustav IV, bland annat för att han inte försökte förhandla fram fred och avsluta krigen.

Under en period i slutet av 1808 och i början på 1809 pågick olika konspirationer för att avsätta Gustav IV.

Chefen för arméns Västra fördelning, med placering i Värmland, var överstelöjtnant Georg Adlersparre. Han var en jämtländsk adelsman som börjat en bana som officer men som hoppade av militärbanan på grund av att han blev förbigången i befordring, troligen för att han hade en del revolutionära åsikter. Han startade en periodisk tidskrift ’Läsning för lantmän” som senare bytte namn till ’Läsning i allmänna ämnen’. I folkmun kallades tidningen för ’Läsning i brännbara ämnen’ på grund av dess kritiska hållning till kungens makt. Tidskriften förbjöds av Norrköpingsriksdagen år 1800.

Adlersparre var personlig vän med hertig Karl, som övertalade honom att ta upp officersbanan igen. Genom hertig Karl fick han så befälet över Västra fördelningen, som var förlagd i Värmland för att hålla stånd mot danska hären i Norge.

Georg Adlersparre

Adlersparre skrev i januari 1809 en proklamation, som sändes ut till officerare om:

-         Marsch till Stockholm

-         Åstadkommande av fred

-         Riksdagsinkallelse

-         Inställande av krigsgälden

Ett antal officerare och adelsmän i Stockholm förberedde en konspiration mot kungen men den inställdes i februari på grund av dålig planering. När Adlersparre hörde talas om att ”februarikonspirationen” hade misslyckats gjorde han en överenskommelse med den danske prinsen Christian August av Augustenborg, som var dansk härförare i Norge, om att inställa krigshandlingarna.

Adlersparre intog, med ca 3.000 man, Karlstad natten till den 7:e mars och startade marschen mot Stockholm. Han mötte inget egentligen motstånd men tvingades att arrestera några civila och militära chefer.

Adlersparre hade dock fler intressen. På väg till Stockholm stannade han i Kristinehamn och friade till fröken Lovisa Linroth på Gustavsvik som gav honom sitt - Ja.

Kungen arresteras

Gustav IV hade hört rykten om att något var i görningen och sände ut spanare som återkom den 12 mars med besked om att Adlersparre var på väg. Kungen förberedde då att i spetsen för Stockholms garnison tåga till Skåne för att hämta Södra Armén och ett inbördeskrig hotade.

På kvällen den 13 mars gick general Adlerkreutz tillsammans med några fä officerare in och arresterade kungen för att förhindra ett större inbördeskrig.

Adlerkreutz och hertig Karl sände därefter en kurir till Adlersparre och bad honom komma till Stockholm utan sin här. Efter överläggning med sina officerare bestämde sig Adlersparre att fortsätta mot Stockholm, med hela hären, bland annat eftersom han misstänkte att Adlerkreutz hade andra planer med upproret än han själv.

Gustav IV abdikerade den 21 mars och landsförvisades i december. Han förde sedan ett kringresande liv i Europa under namnet överste Gustafsson.

Adlersparre ankom till Stockholm den 21 mars och deltog sedermera vid utformandet av en ny regeringsform. Denna antogs den 6 juni, bl. a. efter att Adlersparre hotat böndernas representanter.

Antagandet av 1809 års regeringsform är en av två anledningar till att vi idag firar Sveriges nationaldag den 6 juni.

1809 års regeringsform är den som vår nuvarande bygger på, även om vi idag har svårt att se några likheter. Vi fick dock vårt första konstitutionsutskott år 1809.

 

Dansk tronföljare

Hertig Karl, som var farbror till Gustav IV, övertalades att bli kung och fick namnet Karl den XIII. Han hade inga arvingar och för att säkra tronföljden adopterades (efter påtryckningar av Adlersparre) den danske prinsen Christian August i januari 1810. Anledningen till att det blev just Christian August var att man trodde att han skulle föra med sig Norge tillbaka till Sverige och att eventuellt Sverige och Danmark skulle bilda en union. Christian August fick som svensk kronprins namnet Karl August.

Karl August hann inte vara svensk kronprins i mer än några månader. I maj 1810 deltog han vid en husarövning på Kvidingehed i Skåne, där han ramlade av hästen och dog.

Det gick rykten i Sverige att han blivit förgiftad. Bland annat skrev Stockholmstidningen ”Nya Posten” en fabel på vers om ”Rävarna” och syftade på hovmarskalk Axel von Fersen d.y. och hans syster, grevinnan Piper.
Axel von Fersen var ”Gustavian” och hade argumenterat hårt för att Gustav IV:s 8 årige son skulle bli kronprins. Karl August hade strax innan han föll av hästen varit hos grevinnan Piper och intagit förfriskningar.

Genom att han var hovmarskalk fick Axel von Fersen ta hand om begravningen av Karl August. Vid Karl August likprocession genom Stockholm blev det ett stort upplopp och Axel von Fersen slets ut ur sin vagn och stampades ihjäl av folket.

 

Valriksdag i Örebro

Riksdagen inkallades till den s.k. ”valriksdagen” där man skulle välja ny tronföljare. På grund av att man var rädd för ytterligare upplopp i Stockholm förlades valriksdagen till Örebro.

Löjtnanten Carl Otto Mörner var samtidigt, som svenskt sändebud, i Frankrike för att meddela Napoleon om händelserna i Sverige. Han kontaktade då också den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som senare erbjöd sig att betala en stor del av Sveriges statsskuld i utbyte mot att bli svensk kronprins.

Den ”revolution” som avsatte Gustav IV hade mycket lite stöd hos folket och prästerskapet, som under den här tiden var mycket rojalistiska. Man tyckte att ”det var snarare ämbetsmännen än kungen som skulle lastas för alla missgrepp”. Många små kontrarevolutionsaktiviteter förekom ute i riket.

I juli 1810, någon vecka efter händelserna vid Kväggeshyttan, öppnades valriksdagen i Örebro där Bernadotte den 21 augusti valdes till svensk tronföljare.

Det är mot denna bakgrund som händelserna i Bjurtjärn ska ses. Överheten var tydligen mycket rädd för att det skulle bli uppror och det är den troliga anledningen till att de tre bjurtjärnsbornas straff blev så hårt.

Adlersparre blev ett av stadsråden i den nya regeringen, men stannade endast ett år på grund av att han var missnöjd med att Bernadotte blivit vald till svensk tronföljare. Adlersparre hade hoppats på att en dansk prins skulle väljas, så att unionen med Danmark skulle kunna komma till stånd.

Adlersparre blev sedan landshövding i Skaraborgs län i några år. Därefter bosatte han sig på godset Gustavsvik utanför Kristinehamn där han bland annat skrev en del historiska böcker om vad som hänt under revolutionen och om fredsförhandlingarna med Ryssland.

 

Upplopp i Bjurkärn 1810

Den 5 juli 1810 hölls det hyttfördelning i den andelsägda Kväggeshyttan. Man fördelade hyttans järn mellan andelsägarna.

I samband med denna fördelning skulle också prästen, klockaren och länsman ha sin tilldelning. Ett slags tionde som de av hävd hade rätt till. Detta tionde var inte fastställt till storlek utan de fick tilldelning efter andelsägarnas gottfinnande. Prästen, klockaren och länsman deltog inte själva vid fördelningen utan sände sina ombud. Dessa ombud bjöd frikostigt på sprit som tack för tilldelningen. Andelsägarna blev förmodligen frikostigare efter ett antal supar.

Vid en efterfest i gården Hedås intill hyttan, då ytterligare sprit inmundigats, ränn sinnet på Matts Jansson, Olof Ohlsson och Joseph Mattson.

De tyckte att de alltid blev lurade av överheten och bestämde sig för att göra som man gjort i Frankrike. ”Där gick den ene grannen till den andre med yxan i hand tills de blevo så mänga att de kunde göra över med herrarna”.

 

Tingshuset i Källmo, där de tre upprorsmännen förhördes.

 

Matts Jansson, Olof Ohlsson och Joseph Mattson gick, stärkta av sprit, till den ena gården efter den andra och tvingade manfolket att följa med. Man skulle ”gå till Stockholm och där hjälpa de som där börjat att göra över med herrarna”. (Man syftade på mordet på Axel von Fersen.)

Hyttarbetarna kom dock inte så långt eftersom de startat mitt i natten och under färden fått ytterligare sprit i sig. Då de kom till hyttfogden Lars Persson i Wärningsviketorp blev de oense och ”hytteregementet” upplöstes.

Några dagar senare kom länsmannen Johan Fredrik Trolle till Bjurtjärn för att göra vägmätning. Man hade 1808 bestämt att väg skulle byggas från Vassgårda till Tåbäcken och de som då bodde intill vägsträckningen var tvingade att bygga sin del av vägen.

När länsmannen skulle mäta att de gjort sin del fick han höra talas om upploppet och skrev till Landskansliet på Örebro slott. Det beslutades omedelbart att ett ”Urtima” ting skulle hållas i Karlskoga Tingshus i Källmo.

Vid det urtima tinget förhördes 16 personer från Bjurtjärn om händelsen. De tre upprorsstiftarna dömdes sedan av Göta Hovrätt till halshuggning.

De benådades senare av Karl den XIII och straffet omvandlades till 30 par spö, uppenbar kyrkoplikt och fästningsarbete: Joseph Mattson i fem år, Matts Jansson i tre år och Olof Ohlsson i två år.

Matts Jansson dog i fångenskap och Olof Ohlsson endast någon månad efter att han frisläpptes. Joseph Mattson klarade sina fem år i fästning och levde som landstrykare i södra Sverige tills han dog vid 68 års ålder.  

Kväggeshyttan

Kväggeshyttan anlades år 1655. Vilka som anlade hyttan vet vi inte idag eftersom de första hytteprotokoll som hittats är från 1899. Det finns dock i Riksarkivet en ansökan om privilegiebrev som är insänd av bergsmästaren Sven Andersson den 15 mars 1659.

Hyttan är också nämnd i bergstingsprotokoll där det framgår att hyttan byggdes mellan 1655 och 1657, då den första blåsningen genomfördes.

Ur den i Riksarkivet i Stockholm förvarade tackjärnstiondelängden kan man bland annat läsa att år 1681 började blåsningen den 30 maj och avslutades den 14 juli. På 45 dygn tillverkades 32 ton tackjärn.

År 1710 tillverkades 111 ton och blåsningen varade under 80 dygn.

 

Hyttelagets sammansättning varierade år från år, men man kan utläsa från de bevarade hyttstämmoprotokollen att hyttan och dess hyttskogstegar var uppdelade på 24 andelar. Kväggens gård hade tre andelar och var största ägare. De övriga andelarna var fördelade ned till 1/12 andel. Den förste till namnet kända hyttfogden var Erik Andersson i Kexsundet som valdes vid gruvtinget den 16 augusti 1665.

I hyttstämmoprotokoll och bergstingsprotokoll kan man utläsa att det dracks mycket brännvin vid hyttan. Dels ingick det som extra betalning vid besvärliga arbeten och dels såldes mycket sprit i områdena kring hyttan.
I räkenskaperna från hyttan kan man bland annat läsa: År 1807 för rågmjöl och brännvin när bäljorna smordes 24 skilling. År 1808 fem kannor brännvin när älven rensades.

I övrigt skulle det trakteras med brännvin när vintervägen skottades, när bäljorna lagades, när hjulstocken drogs in i verkshuset m.m. Den 9 april 1812 finns noterat ”ett stop brännvin vid bönen”. Man brukade förrätta gudstjänst någon gång per år vid hyttan och för detta erhöll kyrkan ett ”skeppund tackjärn i årsarvode”.

Vid bergstinget 1703 avkunnades följande dom: ”Förbjudes även här i Carlskoga som i Filipstads bergslag det inte ölsäljeri och dobblande må vid hyttorna eller därtill belägna gårdar förövas”.

Det finns i bergstingsprotokollen flera domar mot personer som sålde öl och sprit i hyttornas närhet.

År 1876 byggdes en järnväg från Åtorps lastplats till hyttan. Den sista tackjärnsblåsningen genomfördes i Kväggeshyttan år 1898. Hyttans tillhörigheter såldes och hyttelaget upplöstes år 1903.

 

Nils ”Nicke” Larsson Bjurtjärns teaterförening

 

Källor: Kväggeshyttan, Bjurtjärn: A G Pettersson

Upplopp i Bjurtjärn: A G Pettersson

Svensk historia