HISTORISK BAKGRUND TILL UPPLOPPET I BJURTJÄRN 1810
HISTORISK BAKGRUND TILL UPPLOPPET I BJURTJÄRN 1810
Sverige 1808-1810
Gustav IV Adolf var kung och Sverige låg i krig med såväl
Frankrike som Danmark och Ryssland.
I kriget mot Frankrike och Napoleon förlorades flera slag i
Tyskland och i kriget mot Danmark stod södra hären under general Tott i Skåne
och väntade på dansk invasion. Det pågick också krigshandlingar vid gränsen mot
Norge.
Ryssarna intog under 1808 hela södra Finland och Åland, liksom
även Gotland. Under den mycket hårda vintern 1809 var ryssarna till och med på
väg att ta Norrland, bl.a. intogs Umeå.
På grund av att landet förde krig på så många fronter hade en ny
lag antagits som i stort sett innebar allmän värnplikt. Så kallade lantvärn,
till största delen bestående av unga, otränade pojkar, sattes upp. En ny
”krigsgäld” (skatt) togs ut av svenska folket för att kunna utrusta dessa
lantvärn som trots detta var mycket illa rustade när de drog ut i fält.
Under kriget mot ryssarna var huvuddelen av de svenska trupperna
så dåligt rustade att fler dog av köld och undernäring än av krigshandlingar.
Detta krig mot Ryssland är besjunget av Runeberg i Fänrik Ståls sägner.
Missnöjda
officerare
Gardesofficerarna och adelsmännen var mycket missnöjda med kung Gustav IV, bland
annat för att han inte försökte förhandla fram fred och avsluta krigen.
Under en period i slutet av 1808 och i början på 1809 pågick
olika konspirationer för att avsätta Gustav IV.
Chefen för arméns Västra fördelning, med placering i Värmland,
var överstelöjtnant Georg Adlersparre. Han var en jämtländsk adelsman som börjat
en bana som officer men som hoppade av militärbanan på grund av att han blev
förbigången i befordring, troligen för att han hade en del revolutionära
åsikter. Han startade en periodisk tidskrift ’Läsning för lantmän” som senare
bytte namn till ’Läsning i allmänna ämnen’. I folkmun kallades tidningen för
’Läsning i brännbara ämnen’ på grund av dess kritiska hållning till kungens
makt. Tidskriften förbjöds av Norrköpingsriksdagen år 1800.
Adlersparre var personlig vän med hertig Karl, som övertalade
honom att ta upp officersbanan igen. Genom hertig Karl fick han så befälet över
Västra fördelningen, som var förlagd i Värmland för att hålla stånd mot danska
hären i Norge.
Georg Adlersparre
Adlersparre skrev i januari 1809 en proklamation, som sändes ut
till officerare om:
-
Marsch till Stockholm
-
Åstadkommande av fred
-
Riksdagsinkallelse
-
Inställande av krigsgälden
Ett antal officerare och adelsmän i Stockholm förberedde en
konspiration mot kungen men den inställdes i februari på grund av dålig
planering. När Adlersparre hörde talas om att ”februarikonspirationen” hade
misslyckats gjorde han en överenskommelse med den danske prinsen Christian
August av Augustenborg, som var dansk härförare i Norge, om att inställa
krigshandlingarna.
Adlersparre intog, med ca 3.000 man, Karlstad natten till den 7:e
mars och startade marschen mot Stockholm. Han mötte inget egentligen motstånd
men tvingades att arrestera några civila och militära chefer.
Adlersparre hade dock fler intressen. På väg till
Stockholm stannade han i Kristinehamn och friade till fröken Lovisa Linroth på
Gustavsvik som gav honom sitt - Ja.
Kungen
arresteras
Gustav IV hade
hört rykten om att något var i görningen och sände ut spanare som återkom den 12
mars med besked om att Adlersparre var på väg. Kungen förberedde då att i
spetsen för Stockholms garnison tåga till Skåne för att hämta Södra Armén och
ett inbördeskrig hotade.
På kvällen den 13 mars gick general Adlerkreutz tillsammans med
några fä officerare in och arresterade kungen för att förhindra ett större
inbördeskrig.
Adlerkreutz och hertig Karl sände därefter en kurir till
Adlersparre och bad honom komma till Stockholm utan sin här. Efter överläggning
med sina officerare bestämde sig Adlersparre att fortsätta mot Stockholm, med
hela hären, bland annat eftersom han misstänkte att Adlerkreutz hade andra
planer med upproret än han själv.
Gustav IV abdikerade den 21 mars och landsförvisades i december.
Han förde sedan ett kringresande liv i Europa under namnet överste Gustafsson.
Adlersparre ankom till Stockholm den 21 mars och deltog sedermera
vid utformandet av en ny regeringsform. Denna antogs den 6 juni, bl. a. efter
att Adlersparre hotat böndernas representanter.
Antagandet av 1809 års regeringsform är en av två anledningar
till att vi idag firar Sveriges nationaldag den 6 juni.
1809 års regeringsform är den som vår nuvarande bygger på, även
om vi idag har svårt att se några likheter. Vi fick dock vårt första
konstitutionsutskott år 1809.
Dansk
tronföljare
Hertig Karl,
som var farbror till Gustav IV, övertalades att bli kung och fick namnet Karl
den XIII. Han hade inga arvingar och för att säkra tronföljden adopterades
(efter påtryckningar av Adlersparre) den danske prinsen Christian August i
januari 1810. Anledningen till att det blev just Christian August var att man
trodde att han skulle föra med sig Norge tillbaka till Sverige och att
eventuellt Sverige och Danmark skulle bilda en union. Christian August fick som
svensk kronprins namnet Karl August.
Karl August hann inte vara svensk kronprins i mer än några
månader. I maj 1810 deltog han vid en husarövning på Kvidingehed i Skåne, där
han ramlade av hästen och dog.
Det gick rykten i Sverige att han blivit förgiftad. Bland annat
skrev Stockholmstidningen ”Nya Posten” en fabel på vers om ”Rävarna” och syftade
på hovmarskalk Axel von Fersen d.y. och hans syster, grevinnan Piper.
Axel von Fersen var ”Gustavian” och hade argumenterat hårt för att Gustav IV:s 8
årige son skulle bli kronprins. Karl August hade strax innan han föll av hästen
varit hos grevinnan Piper och intagit förfriskningar.
Genom att han var hovmarskalk fick Axel von Fersen ta hand om
begravningen av Karl August. Vid Karl August likprocession genom Stockholm blev
det ett stort upplopp och Axel von Fersen slets ut ur sin vagn och stampades
ihjäl av folket.
Valriksdag i
Örebro
Riksdagen
inkallades till den s.k. ”valriksdagen” där man skulle välja ny tronföljare. På
grund av att man var rädd för ytterligare upplopp i Stockholm förlades
valriksdagen till Örebro.
Löjtnanten Carl Otto Mörner var samtidigt, som svenskt sändebud,
i Frankrike för att meddela Napoleon om händelserna i Sverige. Han kontaktade då
också den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som senare erbjöd sig att
betala en stor del av Sveriges statsskuld i utbyte mot att bli svensk kronprins.
Den ”revolution” som avsatte Gustav IV hade mycket lite stöd hos
folket och prästerskapet, som under den här tiden var mycket rojalistiska. Man
tyckte att ”det var snarare ämbetsmännen än kungen som skulle lastas för alla
missgrepp”. Många små kontrarevolutionsaktiviteter förekom ute i riket.
I juli 1810, någon vecka efter händelserna vid Kväggeshyttan,
öppnades valriksdagen i Örebro där Bernadotte den 21 augusti valdes till svensk
tronföljare.
Det är mot denna bakgrund som händelserna i Bjurtjärn ska ses.
Överheten var tydligen mycket rädd för att det skulle bli uppror och det är den
troliga anledningen till att de tre bjurtjärnsbornas straff blev så hårt.
Adlersparre blev ett av stadsråden i den nya regeringen, men
stannade endast ett år på grund av att han var missnöjd med att Bernadotte
blivit vald till svensk tronföljare. Adlersparre hade hoppats på att en dansk
prins skulle väljas, så att unionen med Danmark skulle kunna komma till stånd.
Adlersparre blev sedan landshövding i Skaraborgs län i några år.
Därefter bosatte han sig på godset Gustavsvik utanför Kristinehamn där han bland
annat skrev en del historiska böcker om vad som hänt under revolutionen och om
fredsförhandlingarna med Ryssland.
Upplopp i
Bjurkärn 1810
Den 5 juli 1810
hölls det hyttfördelning i den andelsägda Kväggeshyttan. Man fördelade hyttans
järn mellan andelsägarna.
I samband med denna fördelning skulle också prästen, klockaren
och länsman ha sin tilldelning. Ett slags tionde som de av hävd hade rätt till.
Detta tionde var inte fastställt till storlek utan de fick tilldelning efter
andelsägarnas gottfinnande. Prästen, klockaren och länsman deltog inte själva
vid fördelningen utan sände sina ombud. Dessa ombud bjöd frikostigt på sprit som
tack för tilldelningen. Andelsägarna blev förmodligen frikostigare efter ett
antal supar.
Vid en efterfest i gården Hedås intill hyttan, då ytterligare
sprit inmundigats, ränn sinnet på Matts Jansson, Olof Ohlsson och Joseph
Mattson.
De tyckte att de alltid blev lurade av överheten och bestämde sig
för att göra som man gjort i Frankrike. ”Där gick den ene grannen till den andre
med yxan i hand tills de blevo så mänga att de kunde göra över med herrarna”.
Tingshuset i Källmo, där de tre upprorsmännen förhördes.
Matts Jansson, Olof Ohlsson och Joseph Mattson gick, stärkta av
sprit, till den ena gården efter den andra och tvingade manfolket att följa med.
Man skulle ”gå till Stockholm och där hjälpa de som där börjat att göra över med
herrarna”. (Man syftade på mordet på Axel von Fersen.)
Hyttarbetarna kom dock inte så långt eftersom de startat mitt i
natten och under färden fått ytterligare sprit i sig. Då de kom till hyttfogden
Lars Persson i Wärningsviketorp blev de oense och ”hytteregementet” upplöstes.
Några dagar senare kom länsmannen Johan Fredrik Trolle till
Bjurtjärn för att göra vägmätning. Man hade 1808 bestämt att väg skulle byggas
från Vassgårda till Tåbäcken och de som då bodde intill vägsträckningen var
tvingade att bygga sin del av vägen.
När länsmannen skulle mäta att de gjort sin del fick han höra
talas om upploppet och skrev till Landskansliet på Örebro slott. Det beslutades
omedelbart att ett ”Urtima” ting skulle hållas i Karlskoga Tingshus i Källmo.
Vid det urtima tinget förhördes 16 personer från Bjurtjärn om
händelsen. De tre upprorsstiftarna dömdes sedan av Göta Hovrätt till
halshuggning.
De benådades senare av Karl den XIII och straffet omvandlades
till 30 par spö, uppenbar kyrkoplikt och fästningsarbete: Joseph Mattson i fem
år, Matts Jansson i tre år och Olof Ohlsson i två år.
Matts Jansson dog i fångenskap och Olof Ohlsson endast någon
månad efter att han frisläpptes. Joseph Mattson klarade sina fem år i fästning
och levde som landstrykare i södra Sverige tills han dog vid 68 års ålder.
Kväggeshyttan
Kväggeshyttan
anlades år 1655. Vilka som anlade hyttan vet vi inte idag eftersom de första
hytteprotokoll som hittats är från 1899. Det finns dock i Riksarkivet en ansökan
om privilegiebrev som är insänd av bergsmästaren Sven Andersson den 15 mars
1659.
Hyttan är också nämnd i bergstingsprotokoll där det framgår att
hyttan byggdes mellan 1655 och 1657, då den första blåsningen genomfördes.
Ur den i Riksarkivet i Stockholm förvarade tackjärnstiondelängden
kan man bland annat läsa att år 1681 började blåsningen den 30 maj och
avslutades den 14 juli. På 45 dygn tillverkades 32 ton tackjärn.
År 1710 tillverkades 111 ton och blåsningen varade under 80 dygn.
Hyttelagets sammansättning varierade år från år, men man kan
utläsa från de bevarade hyttstämmoprotokollen att hyttan och dess hyttskogstegar
var uppdelade på 24 andelar. Kväggens gård hade tre andelar och var största
ägare. De övriga andelarna var fördelade ned till 1/12 andel. Den förste till
namnet kända hyttfogden var Erik Andersson i Kexsundet som valdes vid gruvtinget
den 16 augusti 1665.
I hyttstämmoprotokoll och bergstingsprotokoll kan man utläsa att
det dracks mycket brännvin vid hyttan. Dels ingick det som extra betalning vid
besvärliga arbeten och dels såldes mycket sprit i områdena kring hyttan.
I räkenskaperna från hyttan kan man bland annat läsa: År 1807 för rågmjöl och
brännvin när bäljorna smordes 24 skilling. År 1808 fem kannor brännvin när älven
rensades.
I övrigt skulle det trakteras med brännvin när vintervägen
skottades, när bäljorna lagades, när hjulstocken drogs in i verkshuset m.m. Den
9 april 1812 finns noterat ”ett stop brännvin vid bönen”. Man brukade förrätta
gudstjänst någon gång per år vid hyttan och för detta erhöll kyrkan ett
”skeppund tackjärn i årsarvode”.
Vid bergstinget 1703 avkunnades följande dom: ”Förbjudes även här
i Carlskoga som i Filipstads bergslag det inte ölsäljeri och dobblande må vid
hyttorna eller därtill belägna gårdar förövas”.
Det finns i bergstingsprotokollen flera domar mot personer som
sålde öl och sprit i hyttornas närhet.
År 1876 byggdes en järnväg från Åtorps lastplats till hyttan. Den
sista tackjärnsblåsningen genomfördes i Kväggeshyttan år 1898. Hyttans
tillhörigheter såldes och hyttelaget upplöstes år 1903.
Nils ”Nicke” Larsson
Källor: Kväggeshyttan, Bjurtjärn: A G Pettersson
Upplopp i Bjurtjärn: A G Pettersson
Svensk historia