Linné i Kväggeshyttan

Vi firar i år 300-årsminnet av Carl von Linnés födelse. Det passar då bra att påminna om hans besök i Kväggeshyttan. Efter att i början av sin karriär ha rest flitigt blev hans resande mera sparsamt på äldre dagar. Han överlät det mesta resandet på sina lärjungar och ägnade sig mest åt att sammanställa lärjungarnas upptäckter och dokumentation. Det var vid en sådan sammanställning han konstaterade att det saknades undersökningar, eller åtminstone dokumentation av sådana, från västra Svealand och västra Bergslagen.

Linné hade med åren blivit lite bekväm och dåtidens transportmedel var oftast obekväma. Vi talar om 1750-tal och valmöjligheterna var begränsade. På landbacken kunde man åka häst och vagn, vilket var bekvämt, men krävde farbara vägar och en lokal kusk. Det var dessutom ett dyrbart sätt att resa. Alternativet var att rida, men det var svårt att hitta de rätta stigarna för folk på genomresa och landskapet var långa sträckor obebott, vilket gjorde övernattningar problematiska. Att gå tog lång tid och var ibland förenat med risker för liv och lem. Men, västra Bergslagen är rikt på sjöar och vattendrag och transporter av både människor och gods gick ofta på båt. Man seglade och rodde och de vägar som fanns gick ofta mellan sjöar eller vattendrag.

Av hävd var det lätt att ta sig västerut från Mälardalen över Hjälmaren, vidare över Närkeslätten via Riseberga och Svartå mot Skagern. Det var en väg som många tog för att slippa resa över Tiveden och Kilsbergen där laglöst land rådde. Linné hade själv använt leden tidigare under en resa i Västergötland. Vägarna var nyttjade sedan munkarnas tid och gästgivare fanns som dessutom kunde ordna både skjuts och roddare där sådana behövdes. Från Skagern användes sjövägen över Letälven via Möckeln mot Filipstad eller Letälven och Vänern mot Kristinehamn.

Linné var redan ett etablerat namn och han och hans medföljande lärjungar kunde påräkna härbärge på de många herrgårdar som fanns i området. En så betydande gäst var ett välkommet avbrott för patroner och rika bergsmän och något att skryta om för kollegor och affärsbekanta. Linné insåg detta och med skrivdon, anteckningsbok och skissblock i en ränsel startade han färden. Lärjungarna fick bära växtpressar, herbarier och annan utrustning. Sällskapet klädda som dåtidens lärde väckte förundran var de drog fram, men tycktes själva mera roade av dem de såg. ”Transportsträckan” till Skagern gick enligt planerna och där valde man vägen via Möckeln. Väl inne i ”Bergslaget” utnyttjades värdarnas gästfrihet på både det ena och det andra sättet.

Allt gick dock väl till Edet vid Knappfors. Man välkomnades av en, inte så lite stolt, bergsman. Efter förplägnad och rundvandring, varvid man besåg den s.k. kungseken som enligt samstämmiga uppgifter planterats av Karl IX och nu hade hunnit bli ett rejält träd, vidtog en riktig fest till gästernas ära. När gästerna så småningom slocknade blev mat och dryck utställda på tunet och det räckte till fest också åt tjänstefolket, tjänstgörande hyttlag och ett nyanlänt båtlag som skulle ta gästerna vidare över Alkvettern nästa dag.

Följande morgon var allt lugnt till långt fram på förmiddagen. Båtlagets mannar syntes inte till, men lärjungarna dök så småningom upp en efter en och Linné beslöt att ta en annan båt, som skulle hämta tackjärn upp i sjösystemet, för att inte förspilla tid. Under färden som gick för segel hörde Linné fragment av samtal man och man emellan, samtal som gjorde honom nyfiken. Man pratade om en ”åskulla” som skulle finnas vid Kväggeshyttan, han hörde också på tonfallet att ”åskulla” var något märkvärdigt och vackert. Linné som namngivit så många växter hade använt ”kulla” som tillnamn på flera  t.ex. ”åkerkulla” tog för givet att det rörde sig om en växt och bestämde sig för att utforska saken.

Sista delen av färden gick genom Emterudsälven. Båten drogs uppför av manskapet och några drängar som väntat vid utloppet. Linnés sällskap gick till fots för att underlätta för dragarna. Man förundrades av mängden av fåglar i det låglänta landskapet, fåglar som dessutom nyss fått flygfärdiga ungar. Lärjungarna antecknade och diskuterade arterna. ”Mäster” själv skyndade på stegen, han ville vara först att upptäcka ”åskulla”. Kommen en bit på vägen sporde han en gumma som kom gåendes med en ko om var han kunde träffa på den rara ”åskulla”. Gumman som först häpnade över mannens fråga, beskrev vägen och Linné skyndade vidare. Länge såg gumman efter den underligt klädde mannen och bestämde sig för att mannen måste vara hög befallningsman eller biskop. Tänka sig att Åskulla skulle få så fint främmande.

Lärjungarna gick långsammare fram och med sin packning fick de göra omvägar i den vattensjuka och slybemängda terrängen. Snart förändrade sig dock terrängen. Åkrar och ängar utbredde sig kantade av gles och lågvuxen skog och en bit uppåt längs älven kunde man se hyttan med det karaktäristiska ”tornet” insvept av rök. Hundra års blåsningar i hyttan hade satt sina spår, Ju mer man närmade sig, desto mer sot, slagg och stybb.

Åskulla hade inte det bästa rykte i bygden. Hennes härkomst var obekant, men hennes dialekt skvallrade om mellersta Bergslagen och möjligen var det därför hon kallades ”Kulla”, men det kan lika gärna ha varit för den kullko som hon levde sina dagar tillsammans med. Torpet på Åsen födde egentligen inte en ko, men när fodret tröt köpte Åskulla av traktens bönder. Hon betalade In Natura, i alla fall sades det så. Lite pengar tjänade hon också på de inköpare som ofta kom till hyttan och ville ha lite sällskap där i ”vilda skogen”. Linné som var omedveten om detta fann snart det beskrivna lilla torpet. Han fann också Åskulla hemmavid. Osäker på hur han skulle presentera sig och framföra sitt ärende för en i hans tycke enkel men vacker kvinna sa. ”Jag är på resande fot och har hört talas om en Åskulla här i trakten”.

Under tiden hade lärjungarna hunnit fram till hyttan. De kom lagom för att se den sista blåsningen för säsongen. Mycket folk var samlat på hyttbacken för här förväntades det fest. Ja, festen hade redan börjat för en del. Löner hade betalats ut. Mat och dryck stod framställt. Bygdens folk tittade roat på de konstigt klädda gästerna och dessa betraktade storögt skådespelet vid blåsningen. Lärjungarna sökte upp en plats där packningen kunde förvaras säker för gnistor och nyfikna. De blev hänvisade till en av bergsmännen som anvisade en plats och artigt bjöd de välklädda ynglingarna att delta i kalaset. Ingen saknade ännu ”Mäster”. Man åt och drack och så småningom följde lärjungarna med strömmen till Krogen där ytterligare dryck väntade.

Kvällen gick och både lärjungar och övriga gäster fyllnade till. Något natthärbärge kunde, eller ville inte krögaren bistå med, men det fanns gott om bonddöttrar och pigor som gärna stod till tjänst med detta, så lärjungarna splittrades inför natten.

Linné hade under tiden funnit sig väl tillrätta och de båda sexualexperterna saknade inte samtalsämnen. Ingen av dem saknade larmet och trängseln nere vid hyttan och på krogen. När morgonen grydde uppe vid Åsen var där tyst och stilla. Några koltrastar kivades, en trana trumpetade på håll och en gök gav hals, men detta förmådde inte väcka paret i det lilla torpet. Så småningom råmade kullkon och det blev det lite liv i torpet. Efter en rejäl grötfrukost sporde Linné var Åskulla trodde att lärjungarna kunde finnas. Utan att tveka svarade hon – krogen. Där brukade gäster övernatta och det var för övrigt det bästa stället att träffa körkarlar för transport åt ena eller andra hållet. Linné skrev något på en etikett och gav lappen och en penning till den tacksamma kvinnan och gick för att söka sina adepter.

En efter en sökte sig lärjungarna till hyttan som var det enda ställe de kunde komma ihåg från gårdagen. Alla verkade lite skamsna till en början, men tinade så sakteliga upp och berättade vad de kunde komma ihåg från kvällen och natten. Någon sporde var Mäster kunde hålla hus och denne kom också snart gående, han hade svårt att dölja ett roat och lättsamt ansiktsuttryck och underlät att fråga var och hur de tillbringat natten. Han meddelade istället att de skulle försöka få skjuts till Möckeln. Utan att fråga varför, letade lärjungarna upp sin packning. En bakfull kusk lovade mot ersättning ordna skjuts åt följet. Han väckte ytterligare en skjutskarl och färden tillbaka till Möckeln kunde börja. Kärrorna var mycket obekväma och vägen nästan ofarbar, bitvis fick sällskapet gå bakom för att slippa förvärra bakruset, respektive att skaka sönder.

Ingen klagade, ingen frågade, men alla tänkte på den lättjefyllda båtfärden från Knapped till Kväggeshyttan. Anteckningsmaterielen hade inte packats upp, ej heller växtpressar och herbarier. De senaste dagarna blev inte dokumenterade. Om orsaken var union skamkänsla över uteblivna upptäckter eller moraliska aspekter på det egna levernet får vi aldrig veta. Hur resan sedan fortsatte får vi heller inte veta, det är en lucka i ett i övrigt väldokumenterat liv. Bristen på dokumentation gör att hela resan är ett mysterium, ja – en del tvivlar på att den ens ägt rum.

Beträffande Åskulla så säger skrönorna att en bonde, som hon efter denna händelse lånat pengar av, en morgon fann en ko för mycket i hagen, en kullko. Men av Åskulla såg man efter detta inte röken.